Artisterna som uppträdde på Parklife 10 juli 2010:
1400 - Insläpp
1500 - Little Children
1640 - Avtalet
1740 - Joel Alme
1830 - Munnen
1930 - Mackaper
2040 - Palpitation
2150 - Kate Ferencz
2300 - Mattias Alkberg
Att presentera Mattias Alkberg kan ju tyckas vara en onödighet. Han har ju funnits med oss i alla tider känns det som, antingen som medlem i Bear Quartet, MABD eller som nu på senare tid soloartist. Oavsett under vilken flagg han har seglat har kvalitén varit skyhög, toppa detta med högintressanta texter och du förstår nog att spelningen på Parklife har alla förutsättningar att bli hur bra som helst!
På hyllade solodebuten från förra året ”Nerverna” har Mattias Alkberg har med bravur lyckats att kombinera ett dåligt medicinerat Gun Club med twanget från Gene Vincent. Dessutom är Alkberg en driven musikskribent med god smak. Hans inlägg på www.mabd.se är lika läsvärda som sporadiska.
Kate Ferencz är beviset för att d.i.y är allt annat än motsatsen till talang. Med sin punkiga röst leker hon fram smittsam lo-fi folk på sin gitarr, eller rättare sagt, på vad som än finns till hands. Golv, stolar eller tomma papperskorgar kan lätt förvandlas till centralfigurer i Kates musikaliska upptäcktsfärder. En kreativ energi som gör hennes konserter till unika händelser som ingen bör missa.
Kate har växt upp med att lyssna på The Cure och annan britpop men när denna New Yorker själv tar ton osar det amerikansk indie ur varje liten por. Kate är lite Le Tigre, lite Kimya och lite Calvin K men framför allt är hon sig själv. Och ingen är som Kate. Någon skrev om henne att man gillar henne så pass mycket att man gärna skule låta henne vara barnvakt men att att barnen kommer att växa upp lite udda. Det är precis så vi vill ha det.
Myspace (ni bara måste lyssna på "It takes a long time"!)
Little Children är Linus Luttis soloprojekt, Linus som sjöng sig in på våra årsbästalistor med sitt band Idiot Kid 2007. Tonen och fingertoppskänslan känns igen sedan Idiot Kid men musiken är ännu mer avskalad nu. Linus röst och mjuka gitarrplockande leder vägen och ståbas, percusions och blås följer graciöst med och lyfter varsamt upp musiken till skyarna i en underbart sorlande porlande stämning.
Hur han får den stora men bräckliga ljudbilden att föra tankarna till både jazz, psykedelia och folk är ett mysterium men briljans och enkelhet går väl hand i hand trots allt och Little Children lyckas göra det omöjliga och skapa grandios och samtidigt lågmäld pop som är djuplodande men gör dig glad. Try that.
Ni vet ju vem Joel Alme är. Vi lärde känna honom som Hästpojkens basist, sedan gläntade han på kavajen och innanför kokade det över av skrivna och oskrivna, smäktande popalster och äntligen fick vi en glimt av Joel Alme. The Joel Alme. Killen har en rocktjärneattityd samtidigt som han är en sann musikalisk poet som inte räds några röstsvajningar. Storslaget och svärmande gjorde han en av 2008 års bästa skivor "A Master of Ceremonies" och med "The Queens Corner" blåste han hattarna av oss allihop. På nya skivan "Waiting for the Bells" tar han sina bitter sweet symphonies till nya höjder och slår an en motown-sträng så att brallorna fladdrar. Joel Alme svingar dessutom sin gitarr som Jonathan Richman. Ja nu är vi ute och drar paralleller med JR igen men det är bara ytterligare en bekräftelse på att det här, det är riktigt jävla bra.
I Munnen har vi Parklifes stora framtidshopp, de har allt på sin sida (som nån jävel i idoljuryn skulle sagt), de är unga, råballa, astajta, inspireras av de bästa och gör redan en egen, fantastisk grej av det (hallelujamoment - stryp mig). Munnen spelar skev, skruvad och supersvängig slyngelpostrock som för tankarna till bob hund och underjorden och består av killar som trots sin ringa ålder har varit med länge i olika subversiva band i Stockholm.
Vi är ju inte dummare än att vi fattar att låten "Disponibel" av Avtalet kommer bli en av sommarens mest spelade dängor. Med sin lite "I’m gonna be (500 Miles)"-aktiga växelsång är den ju ett givet teen anthem nånstans däruppe med Makthaverskans "Josef" och Rough Bunnies "World of Love". Och det vill inte säga lite det! Men det som gör att vi verkligen har tagit till oss Avtalet här uppe på det ambulerande Parklifekontoret är deras replokalsinspelning av "Väntar på dig". Som de skrammelgitarr-junkies vi är får vi här vårt lystmäte med råge. Må de aldrig spela in låten i studio utan låt oss behålla den diskantiga och hårda versionen så slipper vi leta nya fixar i sommar!
Med trygg och säker hand leder Mackaper oss in på samma stigar som tidigare har trampats av bland annat Bo Hansson (vila i frid o’ store man) och, i mer modern tid; Sagor och Swing. Varsamt framförd orgelpop är vad vi bjuds på när Per Nyström och Markus Hulthén (båda från The Concretes) tar hand om Leslie-kabinettet. Där deras kollegor tidigare helt har fallit hän åt skogsromantik eller mysig Midgårdsfunk toppar Mackaper sin orgelprogg med välbehövliga doser Kraut och frijazz. Resultatet blir ett helt avslappnat sväng där inte ens Alan Vega skulle känna sig bortkommen.
Palpitation bjuder på klassisk svensk indie. Välvispad pop med drömsk sång är en konst som de behärskar med en fulländning som till och med en japansk teceremoni-snubbe skulle avundas. Och det är fan imponerande. Om du vill att din popmusik ska sväva runt i luften innan den lägger sig tillrätta i gröngräset och kittlar dina fötter och öron, så kan du inte göra annat den 10 juli än att ta dig till Parklife. Duon Palpitation är skittuffa och hur bra som helst och kanonlåten ”Love again” från deras alldeles färska fullängdare är den bästa flufflåten vi har hört sedan ”Between the lines” av Sambassadeur.
Spotify | Myspace | Facebook | Egen
PARKLIFES EFTERFEST PÅ BORGEN (PRESENTERAS AV LANDET)
På årets Parklifefestival har vi det otroliga nöjet att samarbeta med Stockholms finaste klubb- och konsertställe, Landet. För att garantera en efterfest av yppersta kaliber och dårskap fixar vi tillsammans med Landet efterfest med DJ's och allt vad det innebär. Och det blir inte vilka DJ's som helst utan vi snackar Stockholms antagligen bästa, mest kreddiga och omtalade duo, SAVAGE SKULLS. Carli Löf och Måns Glaeser är männen bakom det stora namnet och de har fått sin status bland annat genom otaliga svängpumpiga spelningar, galna remixer (tex Miike Snow, Jesse Rose och Major Lazer), samarbeten med tex Robyn och en tolva fullsmäckad med dansgolvsgranater. Och kanske såg ni dem tillsammans med Robyn och Spank Rock på p3 guldgalan tidigare i år? Då under namnet Staygold.
Först ut är ett möte mellan två oregerliga klubbar. Klubb Oreda är Robert Brodén som är känd för att skita ner och stöka till Stockholms dansgolv. Han ligger bakom klubbar som Daydream Nation och Missy & Elliot. På Parklifes efterfest kommer Oreda att utmanas av YOUTH i en ohämmad duell om gästernas gunst. YOUTH som har för vana att uppmana till anstötlighet, frammana de innersta törstarna hos sin publik och mana på dem till euforin är total. På Debaser och Bonden är hon på hemmaplan men på Parklife möter hon Oreda i en ny ring. Spänningen är total, de kan tvinga varandra till aldrig tidigare nådda höjder.
På stora scenen mellan artisterna under dagen och kvällen kommer Johan Jacobsson (Klubb Here), mr Sonic Magazine himself, och Stefan Zachrisson (Friendly Noise) stå vid skivbänken och plocka fram guldkorn ur sin aldrig sinande källa av musikexpertis. Ta med dig en penna, för du kommer garanterat att upptäcka ett helt gäng med nya favoritlåtar.
